Wilmer

Jag har blivit en riktig hejare på att klappa i händerna. Jag klappar och klappar. Jag kan klappa på mina knän också och så ropar jag -Klapp! Klapp! Klapp!
När farfar var här igår så märkte jag att han blev ganska imponerad av mitt klappande så jag gjorde det så fort han tittade på mig.

Med min krypträning går det väl okej. Dock har jag ett problem, det är att mitt vänstra ben liksom fastnar under kroppen och då är det nästan omöjligt att ta sig fram så jag ålar och rullar mest, men det funkar också.
Jag tycker det är roligt att stå upp, men bara om någon håller i mig, släpper man mig så sätter jag mig ner, det är läskigt att stå helt själv.

Kram
Wilmer